Snart är det november. Den gråbruna tiden är i antågande och inomhussäsongen startar. Än så länge är naturen ganska färgstark men det är många växter som redan har gått över till brunt.
Jag njuter av den allra sista prakten ute och funderar på kul matlagning istället.
Idag blir det några höstlövsfavoriter, matlagning, jordbrukspolitik, youtubetips och ett par strumpor.
Vi skulle vilja ha en japansk lönn, både färgen, bladens form och växtsättet tilltalar oss men vi vet att det är lönlöst. Det är för kallt för en sådan i Getingedalen.
Då får man gå på second best och när vi fick höra om den japanska rönnen, eller Carmencitarönnen som det egentligen heter, så slog vi till på två sådana. Det har vi aldrig ångrat. Så här års sticker den ut ordentligt med sitt eldiga bladverk.
En annan eldig trädgårdsvän är Aronian. Hittills har jag haft två ynkliga svartaronia som har gett dåligt med bär men så här års bjuder den på läckra löv istället.
Svartaronia
Jag har plockat mina aroniabär i kommunala buskage hittills men i år har jag köpt två plantor slånaronia som tydligen ska ge både fler och större bär. Huruvida bladverket är vackert vet jag inte. Och vart de ska planteras vet jag inte heller, därför kommer jag att jordslå plantorna till i vår.
En annan praktfull växt som vi bara har för att den är tjusig är Prydnadsapeln. Det finns några olika varianter, och jag vet inte det exakta namnet på vår, men bladen är mörklila på försommaren, blommar generöst med rosa blommor och får höstiga toner så här års. Klart värt att ha.
Prydnadsapel
I veckan gjorde vi slut på all hemodlad vitkål. Den finhackades, masserades med salt, kryddades med kummin och enbär och pressades ner i en glasburk. Det ska bli surkål, både nyttigt och… gott. Tycker åtminstone en av oss och det är gott nog.
Surkål in the making. Luktar lite dålig mage emellanåt.
När jag tittar på väderprognosen ser det ut att fortsätta vara ganska varmt. Ingen anledning att stressa alltså. Jag gör en sak om dagen i trädgården, senast skördade jag min timjan. Jag lämnar 5 cm av de små buskarna så att de orkar komma igen nästa år.
Jag fryser min timjan. På stjälk. I frysen släpper bladen och jag kan smidigt sära på innehållet. I vårt hushåll används ganska mycket timjan så vi har satsat på många plantor.
Till avdelningen konstaterade misslyckanden hör fänkålen. Inte själva odlingen, den gick jättefint, utan hur dåliga vi var på att äta den. För även om den ser fin ut nu så är det träig.
Fänkål ska ätas späd. Slarvigt. Det går förmodligen att koka underbara buljonger på detta men det skulle bli oproportionerligt mycket buljong för oss.
Tvärtom så har årets morotsodling funkat utmärkt. Lagom mycket, lagom tätt, lagom stora. Sommarmorötterna börjar ta slut vilket är perfekt timing och vintermorötterna står orörda och ska snart skördas för lagring. Jag drog upp en av nyfikenhetsskäl och jag blev inte besviken.
Vintermoroten Rothilde levererar. Spännande avslutning med de spretiga tårna.
Någonstans mittemellan misslyckad och lyckad odling hamnar svartroten. Efter en inspirerande föreläsning med Annevi Sjöberg valde jag att så svartrot, men inte för rotens skull utan för blastens. Den ska tydligen vara perenn och en tidig och god primör.
Jag läste på och det skulle inte vara några konstigheter att odla svartrot. Jag sådde fröna i odlingsbädden där jag samlar perenna grönsaker men de ville inte gro. Jag sådde igen men icke. Tre plantor (av säkert 30 fröer) grodde och jag är glad över dem men jag kommer att så nytt i vår för jag ger mig inte.
En av få svartrotsplantor i Getingedalen.
En av veckans måltider bestod av pasta med syrad pesto. En rest från i våras när vi pluggade eko-vegetariskt kök. Peston skulle göras av vilda örter och vi valde nässlor och kirskål. I övrigt innehåller den vitlök, rostade solroskärnor, en bit prästost, rapsolja, salt och peppar.
Det som skruvade till det hela var att vi tillsatte 2 msk vätska från en burk surkål. Detta fick stå två dygn i rumstemperatur och sura till sig. För att skapa en syrefri miljö hälldes ett lager rapsolja försiktigt på ytan. Den funkar som ett sigill.
Det här är så klart inte syrad pesto från grunden, det är en pesto med inympade mjölksyrebakterier men resultatet blir detsamma. Och att den har hållit så länge i kylskåpet tror vi också beror på de goda bakterierna. Peston gjordes i maj.
En annan god måltid som min mamma lärde mig att tillaga är tomat- och purjolökspaj. Den kan verka lite tråkig när man läser receptet men skenet bedrar, den är fantastisk! Och när huset har ett överflöd av både tomater och purjolök så blir det så klart denna paj till middag.
Årets purjolöksodling har gått jättebra!
Piennolotomater, alltså vintertomater av sorten Principe Borghese. De kan lagras länge inomhus men dessa har börjat skrynkla sig så de passar utmärkt i en paj.
Nu över till avdelningen jordbrukspolitik. Sverige är självförsörjande på tre livsmedel: socker, spannmål och morötter. Övriga livsmedel är det lite si och så med. Och frågan är om vi kan säga att vi är självförsörjande över huvud taget när vi har importerat både bränsle och gödning som krävs för att odla ovan nämnda livsmedel.
För bara 30-40 år sedan kunde vi äta 75% inhemsk mat i Sverige, nu är vi nere på 50%. Att vi importerar mat finns det både fördelar och nackdelar med men att vi är beroende av importerad mat känns inte positivt på något sätt.
Att idka handel och därmed etablera/förvalta relationer med omvärlden kan ses som en fördel men när det gäller just mat blir det komplicerat.
Vad händer om gränserna stängs på allvar under en längre period?
Kan vi vara säkra på att maten från utlandet är rättvist odlad under schyssta förhållanden? (Kan vi vara säkra på att den svenska maten är rättvist odlad under schyssta förhållanden? Nej, inte helt och hållet men i betydligt högre grad.)
Spårbarhet och transparens i livsmedelskedjan minskar avsevärt när vi importerar maten.
Transport av mat är problematiskt, både av klimatskäl men även av näringsskäl.
Vad skickar vi för signaler till högre ort när vi inte använder vår bördiga jord till livsmedelsproduktion?
Svenska lantbrukare och livsmedelsproducenter lägger ner sina verksamheter eftersom de inte kan konkurrera prismässigt med de utländska.
Som konsument finns det definitivt saker att göra. Välj svenskproducerat i affären. Efterfråga svenskproducerat (och ekologiskt så klart). På sikt kan det öka Sveriges självförsörjningsgrad och det skapar arbetstillfällen.
Ät säsongsbetonat. Under delar av året får vi avstå vissa livsmedel eftersom de måste skickas från andra sidan jorden.
Och odla själv naturligtvis. Ju längre du klarar dig på egna tomater desto mindre efterfrågan blir det på de utländska i affären. Dessutom bygger vi upp kunskapen och traditionen runt matproduktionen vilket skapar gemenskap och fostrar nästa generations förhållande till mat.
Här följer lite referenser och källor till ovanstående:
Dagens Youtube-tips kommer från Borrabo i Västergötland. Där hittar man Ylva Arvidsson, författare till boken Permakultur och erfaren permakulturist. Hennes Youtubekanal Borrabo Permakultur & Jordliv är inte så tokig. Informativa filmer om jordens mikroliv, kompost och organiskt material.
Emellanåt är tilltalet lite långsamt och barnsligt, vibbarna från 70-talets barnprogram är påtagliga, men det är fortfarande ett tydligt och lärorikt innehåll.
Filmserien om jord hittar du till exempel här:
Och så lovade jag ett par strumpor. Jo men kolla dessa! Visst är de fina!
Nästa gång jag skriver är det november.
#Carmencitarönn #syradpesto #tomater #pesto #vitkål #omställning #fänkål #YouTube #vildplockat #skörd #purjolök #odla #Getingedalen #höst #odling #surkål #köksträdgård #prydnadsapel #Borrabo #timjan #vintermorot #svartrot #aronia #hemlagat #recept #höstlöv #permakultur #självförsörjning #självhushållning #paj #grönsaker #vegetariskt #morot #självförsörjande
Comments